arabella

Jag är i Afrikas pärla, Uganda, landet med de härliga människorna, allt det gröna och sköna, de fula marabostorkarna som äter sopor, boda bodas, matatus, lite lite lazy, matoke och waragi. Det känns schysst att vara tillbaka, jag och Linda bor i my good old hood, Bugolobi, och just nu sitter vi på balkongen eller snarare ligger, vi har plockat ut madrasser och filtar och kuddar, och dricker egenhändigt pressad juice gjord på apelsin, clementin, passionsfrukt, ananas och lite persika.

Jag vet inte riktigt vad jag känner, lite pirrig, lite nervös, lite confused och lite förväntansfull. Ibland kan det hela kännas så fruktansvärt oseriöst, folkis och allt, men det är ändå väldigt skönt att göra en sån här grej, kanske det sista oseriösa man gör innan livet blir inrutat och trist och ospännande. Vi kan i stort sätt göra vad vi vill där ute i Mbale, verkar inte som att någon bryr sig så mycket, och det kan väl ha både för- och nackdelar. Erik har åkt till Mbale och vi kommer efter på söndag. Detta blir nog bra. Men mest av allt längtar jag efter 7 juli där någon gång. Och mest av allt vill jag rädda världen. Snart måste jag fatta ett beslut och stå fast vid det.

Soldier girl aka Pingis-kinesen

"Hang in there, ****"